Kränkningar må vara verkliga i den mån de är känslor. Nu har vi en ovanligt kortvuxen kvinna som vill bli upplyft i taxin av en muskulös chafför. Det senare har närmast blivit ett krav då hon ökat i vikt från hanterbara 25 kilo till verkligt tunga 40 kilo. (Drygt 35%)
Nu måste hon ha en pall! Och hon måste bära den själv! Det är både "jobbigt" och "kränkande"!
Men herregud! Om det är jobbigt att släpa på en plastpall á 3-4 hg, hur jobbigt är det då inte att lyfta tanter som är hundra gånger tyngre? Att kommunen erbjuder färdtjänst med minibuss utrustad med rullstolsramp gör det inte bättre. Då når tanten inte upp till fönstret och blir åksjuk!
Men använd en sittkudde då! Fast det kanske också är kränkande... och då kanske du behöver en pall för att komma upp på sätet?
Få saker är så störande som vuxna människor som förväntar sig att andra ska lösa deras problem. Fine om man behöver lite handräckning om det är stora problem. Men att gå upp i 35% i vikt och förvånas över att man blir tung är inte ett sådant.
Men ok! Visst kan vi hjälpa henne att lösa sitt lilla problem med pallen. Ge henne ett fritt gymkort på närmsta badhus, snart lär hon antingen vara lyftbar igen, eller orka bära sin plastpall. Troligen det senare förr än man kan ana.
Men hon kommer nog ändå vara kränkt. Få saker upplevs så kränkande som när någon säger: "Ditt fel/ansvar, lös det själv."
Alex Limonovic
Om bloggen
Bloggarkiv
